Jag önskar att en dag sitter vi där.. En önskan om aldrig kommer gå i uppfyllelse. Just nu vill jag att de skall vara jan, då mitt nya liv börjar, med dig eller utan dig.. Men som de ser ut nu. Men de ar upp till dig, men jag har sett svaret framför mig så länge, men jag förstår inte varför jag inte går vidare när jag ändå vet hur de kommer sluta.. Jag vill nog egentligen bara höra att de inte kommer bli något ist för att dra ut på allt. Förstår man inte att man sårar en annan människa.. Jag orkar inte riktigt längre. Men ändå så står jag kvar, och ar kvar i samma situation.. :( allt jag gör tänker jag på l...borde kanske ta bort allt.. Allt som påminner mig om de, numret.. Allt! Fan fan fan... Inte för att jag tror du förstår va jag menar, eller att du lyssnar eller läser denna....